kerstin granberg

5 februari 2011 22:53

Tycker ni är fantastiska som gör en bloggsida om er vän Hilda.
Vilken traumatisk händelse, som för alltid vänder upp o ned på allt.
Livet är verkligen fullkomligt oförutsägbart.
En så ung människa som Hilda, skall leva ett långt liv, men vi rår inte över livet.
En sådan smärtsam upplevelse för er vänner, chauffören som körde den olycksaliga bussen och framför allt för Hildas familj o släkt.
Tankar o känslor som kastas runt i ett enda virrvarr.
Alla frågor som inte får några svar. Alla tårar som fälls. Alla tankar om livet, livets mening.

Alla tankar om vad som händer då livet tar slut.
Känslor svåra att hantera, alltför svåra ibland.

Så ändå hoppet och trösten, som säger,
Hilma har det bra där hon är nu. Hon spelar säkert på en "förgylld" fiol och sjunger de sånger som hon tyckte/tycker allra bäst om.
Hon ler sitt vackra leende och vet inte hur vi gråter av saknad.
Där Hilda är nu, finns ingen tid, men för er/oss som finns kvar i "tidssamhället", handlar det om en lång och mycket smärtsam tid.
Då ni/vi ses igen, är det för Hilda som igår eller kanske imorgon.
Att förlora en vän, en nära anhörig, en bror, syster, kusin, mormor, morfar, farmor, farfar, är smärtsamt. Att förlora ett barn är det smärtsammaste i livet för en förälder.
Tiden läker inte alla sår men ser till att det inte alltid blöder.
Vi rår inte över liv o död, men vi har en förpliktelse under den tid vi lever.
Ta hand om och försök förstå varandra. Acceptera varandra som de olika individer vi är istället för att haka upp oss på det som skiljer.
CARPE DIEM!
Så länge som ni vänner och anhöriga pratar om Hilda, minns saker ni gjorde tillsammans, delar era minnen med varandra, kommer Hilda alltid vara närvarande och levande, till den dagen ni möts igen.
Många tankar o kramar till er, Hildas vänner, chauffören till bussen och framför allt Hildas familj, från mig
Kerstin

Narin Dezz

6 februari 2011 08:52

Tack så jätte mycket!
Ja, det är ju så bra att mann minns de bra stunderna tills man möts igen.
Ha det bra!

kerstin granberg

5 februari 2011 23:52

Så fint du skriver och beskriver din vän Hilda.
Förstår att hon betydde väldigt mycket för dig och det gjorde säkert du för henne också.
Som du säger, sjunger hon nu i sin himmel och behöver inte bekymra sig om våra sorger.
Sorgen är din/vår och den får man försöka lära sig leva med. Tiden hjälper oss, men resan är lång o tung.
Att dela sorgen och sina tankar o känslor är ett läkemedel bättre än något annat.
Kram till dig från mig
Kerstin

Narin Dezz

6 februari 2011 08:53

Tack!